Claras blogg

Ibland så tänker jag att det är ett typiskt I-lands problem. Att vi inte inser hur bra vi egentligen har det. Oftast förstår man nog inte det fören man har förlorat det. Och då är det försent.

Om man aldrig är nöjd, kommer man då någonsin bli det?

Att alltid sträva efter något bättre är en enorm drivkraft. Men det kanske är lätt att lura en själv. Man kanske missar något eller någon av bara farten. Att ta ett djupt andetag då och då, tänka efter, och se allt man faktiskt har.

För när allt kommer till kritan, är det inte så att det är dem vi har runt oss som räknas?

Att göra slut med sin kille och veta att ens vänner och familj finns där och torkar dina tårar. Eller misslyckas på en tenta och veta att ens vänner stöttar och hjälper en. Eller att gå ut på stan med sina vänner en kväll och skratta så att man gråter. Eller kunna ringa sin syster mitt i natten för att man mår dåligt.

Om jag ägde ett enormt slott på en kulle hade det inte vart värd en endaste krona i hela världen om jag inte hade haft familj eller vänner att fylla alla tomma rum med.