Maybe thats what happends when a tornado meets a vulcano
Jag har tänkt mycket på det här med önskan de senaste dagarna. Hur mycket man kan önska något och hur fruktansvärt besviken man blir när verkligheten är något annat.
Minns ni när man var liten och önskade sig den där Barbien man hade sett på BR? Och hur förväntansfull man var när man slet upp alla paket på Julafton. Hur glad man blev när man fick den och sedan lekte varje dag med den, tills Barbien blev sliten och gammal och du gömde den längst inne i garderoben för att det var pinsamt med Barbie.
Sedan blir man äldre och förstår att det där med önskningar inte egentligen är någon verklighet. Ändå finns de där. Man hoppas och vill. Önskar.
Men tänk om man inte hade önskat? Inte hoppats på något bättre. Inte längtat.
Känslan av att något man önskat slår in är det nog det underbaraste som finns. Jag minns när jag fick min första ponny, den känslan var obeskrivlig. Jag flög på vägen hem när vi hämtat henne, min lilla Skrållan.
Eller när jag träffade Martin som jag så länge hade önskat. Jag kommer aldrig glömma hur lycklig jag var.
Kommentarer
Trackback
