Claras blogg

Har haft en underbar dag. Morgonen började med att jag försov mig, som vanligt. Fick springa hela vägen till spårisen. När jag kommer fram till kröken där man brukar se om spårvagnen kommer fick jag skena, för den kom precis då. När jag kommer till övergångstället i full karriär står K där. Han skulle också med spårvagnen tydligen, för han kutade också. Så där sprang vi, han först och jag bakom. Ingen  av oss sa hej. Han gasar in i första vagnen och jag kommer efter. Han sätter sig på ett av sätena och jag går förbi och ställer mig vid en klasskamrat typ 1,5 meter bort. Varför hejjar vi inte!? jag fattar inte. Vi är ju endå vuxna människor. Sedan går han iaf av några hållplatser senare. När han har gått av tittar jag ut, då får vi ögonkontakt och ingen släpper blicken. Jag försökte le, men han såg inte särskilt glad ut tillbaka kan jag säga, snarare jävligt sur. Tillslut tittar jag bort. Guuuuuuuud, jag fattar ingenting! Varför´gick jag bara inte fram och snacka med honom och varför hejjade inte han?!?! Han måste tycka att jag är jätte knäpp för jag tcyker själv att han beter sig lite konstigt.

Killar, män, karlar. Kommer man någonsin förstå sig på er!?

Resten av dagen har bestått av ångest. Ren skär jävla ångest. Känns lite som att livet är slut för att hålla i en 45 minuters lektion är fan inte okej. inte någonstans. Vi satt och prata på spårisen hem och reflekterade över vad som var det värsta som kunde hända. Jag sa att det var att vi dog under lektionen. Då sa Katta att vissa tyckte att stå inför folk var värre än döden. Så jag antar att det bara är att ta steget ut över närmsta bro.

nä, när det här är över ska det firas. Donken blir det och en rejäl jävla fylla.

bajs bajs